statenskaka.blogg.se

Dagisdebuten har gått strålande, han trivs och verkar gilla pedagogerna och barnen. Avskeden är dock jobbiga, H är visserligen rätt okej med det och låter sig tröstas av pedagoderna men mammans hjärta går i kras. Han är så modig min lille ploppis och jag är en mes. Känner mig som en rövhatt som lämnar. Alltså, jag ÄR ju en rövhatt som lämnar, men jag vill ändå inbilla mig att vi inte har något annat att välja på. Det var så mycket lättare att välja jobb framför barn när man inte hade barn...lättare att uppfostra med för den delen. Nu uppfostrar jag inte alls. Vad är det liksom? Låter så hårt, som om man ska tvinga in honom i nån slags form. Jag tror att han är fullt kompetent att vilja utvecklas till en social varelse med allt vad det innebär. Precis som det där inre drivet att vilja lära sig saker, det som grundskolan sedan tar död på. Det föds man också med. Det gäller bara att dra åt samma håll liksom, inte åt varsitt. 

 

Idag var jag hemma och VABade för första gången. Han var inte jättesjuk men snorig och trött och ur fas. Skulle passa på att storhandla och samtidigt vara sådär skönt fri och pedagogisk så H röjde loss med egen kundvagn medan jag sprang efter med sulky och korg, svettig och tillkämpat glad och försökte avvärja den ena katastrofen (stukade hälsenor) efter den andra (så mycket glas dom har på Ica alltså). Köpte givetvis bara tunga och skrymmande grejer (håhåå, extrapris på morötter och lök och så tar vi flera blöjpaket ifall ifall och kolla, en halvmeter lång purjo...).  Slet som ett djur för att få med mig allt inkl trött hungrig unge, med telefonen fastklämd mellan axel och öra med chefen i andra änden. Akuta grejer. Väl hemma insåg jag att vi såklart glömt nycklarna i affären och fick springa tillbaka.

 

Två timmar senare var det dags igen, denna gång skulle vi till läkaren och 20 minuter innan vår bokade tid stod jag i hallen med en storgråtande H hängande över axeln och försökte övertala honom att ta på sig cykelhjälmen (sjuhundra spänn älskling, sjuhundra! Den e ju jäääättefin! Vill du ha glass?). Cyklade som ett jehu och hann nästan. Akademisk kvart, det vore nåt för vården det. Var ju såklart svårt att vara pedagogisk där men med lite envishet (det har vi rätt gott om båda två) och lite muta så kom vi iväg.

 

Efteråt gick vi och fikade, H fick EN HEL BULLE! För första gången. "Goooo!" mös han och tog stora tuggor. Han gillar inte att gå till läkaren så det får bli en vana. Är ju inte så ofta (PEPPAR PEPPAR).

 

Älskade finaste lilla underbara du. Vad gjorde vi utan dig? Vi hann i tid och vi svettades nog inte lika mycket. Men mer då?