statenskaka.blogg.se

 

Nio månader idag. Du är ingen liten bebis längre även om du låtsas det ibland. Jag får knappt gå längre än en meter ifrån dig, pappa duger knappt och du visar din kärlek (?) på det mest hårdhänta vis; du rivs, bits och sparkas. Bara mig, aldrig din pappa. Och så blandar du det med blöta bebispussar och små kramar. Igår på babyrytmiken var du inte alls nyfiken på dom andra utan ville bara klamra dig fast med dina små armar i min famn och borra in din lilla näsa i mitt hår. Du sög på tummen och vrålade ut ditt missnöje tills jag fattade läget, hängde dig i selen på min mage och så gick vi hem. Du och jag. Det är visst en fas har jag hört, du har separationsångest och är rädd att jag ska gå. Nu sover du bredvid mig och jag snusar dig i nacken, stryker dig över håret tills du nästan vaknar. Tänk om jag kunde säga så att du förstår att du får hänga med mig så länge du vill, jag ska ingenstans. Du är ju det häftigaste jag vet. Tills dess att du förstår det och är säker på det ska jag bära dig, dansa med dig, vagga dig, leka med dig, sjunga för dig och låta dig nypa mig så hårt i kinderna att ögonen tåras. Jag ska ingenstans. Min lilla Muffins.